Christoffer Nilsson

I trasig skjorta och med en cigarett i mungipan stegar Caj Karlsson fram på scenens catwalk och höjer knytnävarna mot himlen. Tusentals händer gör det samma och över Hasslö idrottsplats skanderas slagordet Sinn Fenn! så högt att hela ön pulserar som den rimligen aldrig gjort förr.

Basisten Per Westerholm såg lätt perplex ut där han stod med pilotglasögonen på pannan och blickade ut över det magnifika publikhavet. Visst, profeterna var tillbaka, men inte kunde han väl ha trott att bandet skulle bli bemött som om det vore Gud själv som stigit ned från himmelen.
I inledande De fyra årstiderna stod det definitivt klart att publiken skulle hjälpa Sinn Fenn på vägen. Nästan varenda människa på Hasslö idrottsplats sjöng med Caj Karlsson när denne gestikulerade hur Sven Axelsson älskar sin Angelica med en läderrem. Det är fascinerande, inte minst med tanke på att Sinn Fenns material i dag knappt går att få tag på.
”Känner ni till en flicka som heter Angelica?” frågade Caj Karlsson retoriskt ett par låtar senare. Gensvaret blev ett rungande ”Ja!” och återigen tusentalet nävar i luften som om vi just där och då befann oss på en lördagsworkshop för Sinn Fennfanatiker
Sinn Fenn hade väntat på den här stunden, det var alldeles uppenbart. Hasslösönernas ögon lyste som solsken i blänk och pussarna och leendena for som en löpeld uppe på scen. Och mitt i all eufori lät det ändå helt fantastiskt, som om Sinn Fenn alltid låtit så här bra (vilket de förmodligen inte har). Men samtidigt saknades något.
Det var inte det att Sinn Fenn inte levererade sin utlovade nostalgikavalkad, utan kanske var förväntningarna orimligt höga och inte ens i teorin möjliga att infria på varje punkt.
I Herr Axelssons liv och leverne letade Caj Karlsson fram sin allra hesaste whiskeypipa och avfyrade biografin om Sven Axelsson. Just den historien, den låten, var så pass stark att den utan minsta problem skulle kunna ha fortsatt i flera timmar till. Men det var först när Sinn Fenn drog i gång den forna livefavoriten Alkohol som hämningarna släppte helt. Caj Karlsson som apropå regnet hade sagt att han ”slagits mot många vätskor förr” sjöng med en nerv som få artister i Sverige kan frambringa och mitt i låtens crescendo rev han upp skjortan och dunkade knytnäven mot hjärtat.
Och medan han stod naken med en gitarr i extranumret Djävulens hus satt Paulus Lindén, Stefan Ottosson, Per Westerholm och Jimmy Svensson och höll om varandra och rökte och såg hur hela Hasslö idrottsplats bokstavligt såg ut som ett lutande skepp när publikens uppsträckta armar rörde sig långsamt fram och tillbaka i sommarkvällen.
”Vi heter Sinn Fenn. Vi lever Sinn Fenn. Vi är Sinn Fenn. Tack för att ni gav oss den här stunden.”
Caj Karlssons sista ord dröjde sig kvar som en dimma långt efter att bandet klivit av scen.