Christoffer Nilsson

”Pissdåligt ljud!”, skrek en bitter man i publiken när Mariette Hansson, Maryjet, tagit de första tonerna. Han hade rätt i det. Maryjets röst drunknade och hon fick kämpa för att ta den över ytan. Ibland gick det alldeles lysande, som i fina I wish I could. Men allt som oftast påminde spelningen för mycket om att lyssna på radio, och det var nödvändigtvis inte ljudproblemets fel. Det var välpaketerat med vare sig någon dal eller höjd. Men det gick inte att komma i från att det var en smula tråkigt. Inte när till och med de mest trogna fansen, tonårsflickorna, började gäspa framme vid kravallstaketet och sakta lunkade därifrån.