wordpress hit counter
Christoffer Nilsson — Legenden Mary Astor
  1. HEM
  2. CV
  3. PUBLICERAT

Legenden Mary Astor

Lucile Langhanke hade utseendet med sig. Hennes föräldrar upptäckte hennes skönhet mycket tidigt och började engagera sig för att göra dottern till filmstjärna. Dels för att ge henne ett liv som de själva inte kunnat få, dels för att, så att säga, parasitera på hennes presumtiva inkomster.

Redan som liten flicka började Lucile ta dramalektioner och spela teater. Ju närmare målet hon kom, desto närmare filmindustrin flyttade familjen. På 1910-talet var det främst utseendet filmskaparna gick efter när de skulle rollbesätta en film, inte talang. Familjen Langhanke skickade således in bilder på dottern till flera skönhetstävlingar och snart fick Hollywood upp ögonen för den unga skönheten. Hon kontrakterades av Paramount Pictures och i sviterna av förhandlingarna lade hon sig till med ett mer anglikanskt artistnamn: Mary Astor.
1921 syntes hon i sin första film. Noterbart: Flickan var bara 15 år! Astor var anmärkningsvärt ung och spelade bara mycket små roller i de filmer hon medverkade i.

Filmkreatörerna upptäckte snart att Mary Astor förutom klassisk skönhet även besatt skådespelartalang.
Hon var 18 år när hennes stora genombrott kom. Och det var inte vilket genombrott som helst – det var mot dåtidens fixstjärna John Barrymore i filmen Beau Brummel.
Nu var hon namnet på allas läppar. Astors föräldrar hade lyckats med sitt kall i livet att göra dottern till filmstjärna, och det hela firades med att de, med Astors pengar, köpte en magnifik herrgård i Hollywood. Det här var ett genidrag, tyckte föräldrarna säkerligen, då de fick en drägligare tillvaro samtidigt som dottern Astor kunde rulla in mer pengar till familjens gemensamma ekonomi.

Astor spelade än en gång mot Barrymore i Don Juan 1926. Filmen markerade början på ljudfilmens revolution, då den delvis innehöll musik, och inom bara några år skulle ljudfilmen komma att bli standard i Hollywoodfabriken. Men det var inte självklart att alla skådespelare som var ett med i stumfilm smärtfritt skulle kunna förflyttas till ljudfilm.
Mary Astor var dock en av få utvalda som hade tillräckligt skönstämmig röst och närvaro i sitt skådespeleri för att kunna spela hela sitt register på film. 1930 medverkade hon i sin första ljudfilm: Ladies Love Brutes, vilken följdes av bland andra Holiday och Red Dust där hon spelade mot Clark Gable.

Men filmstjärneglansen hade sin baksida. I takt med att Astor blev allt kändare ökade mediernas intresse för hennes privatliv. 1934 inträffade en av alla Mary Astorskandaler. Det var föräldrarna som var drivbränslet, då de stämde Astor för att hon inte försörjt dem tillräckligt. De hade för Guds skull en herrgård och ett luxuöst liv att underhålla! Det hela utvecklades till en publik medietvist och slutade med att Astor tvingades börja betala 100 dollar i månaden till sina föräldrar.

Trots att Hollywoodproducenterna bävade för att Mary Astors karriär skulle dö i takt med skandalerna, fortsatte hon att övertyga på film en tid framöver.
Av det sena 30-talets filmer märktes hon i bland andra The Hurricane och Prizoner of Zenda, där hon än en gång spelade mot John Barrymore. Men hennes tvivelsutan mest betydande roll var som den mordiska Brigid O’Shaughnessy i The Maltese Falcon.
1941, samma år som The Maltese Falcon hade premiär, fick hon sin första och enda Oscar för sitt pianistporträtt i The Great Lie, men Astor lär senare ha hävdat att hon i stället hade velat belönas för just The Maltese Falcon.

Efter sina prisade insatser under det tidiga 40-talet började Mary Astor känna av följderna av sitt skandalomsusade liv. Hon gick med i Anonyma alkoholister och 1951 tog hon en överdos av sömntabletter och var nära att dö. Hennes stjärnstatus blev aldrig densamma, och hon gjorde allt färre filmer under resterande delen av 40-talet och 50-talet. Hush…Hush, Sweet Charlotte från 1964 blev hennes ofattbara 123:e – och sista – film.
Legenden Mary Astor dog av en hjärtattack 1987 på Motion Picture Country Home, som en sann cineast.

Publicerad i Allt om Film i april 2009.

Taggar: ,

Leave a Reply

*