Christoffer Nilsson

Marlon Brando var verklighetens ”rebel without a cause”. Han var den unge mannen som under 30- och 40-talet personifierade termen vild ungdom med motorcykelräder och ordervägran i militärskolan. Men hans uppförande var emellertid inte alltid utan orsak. Hans mor Dodie lär ha varit en egendomlig kvinna som även hon sällan följde gällande normer. Med sitt smått okonventionella leverne var hon under Brandos uppväxt chef över en teater, men var samtidigt alkoholist. Det går historier om hur Brando upprepade gånger fått hämta hem sin mor från fyllecellen. Moderns alkoholproblem och den kyliga relationen med den handelsresande fadern bidrog till Brandos rebelliska ungdomsbeteende och sedermera till hans makalösa intensitet och känslospel på filmduken.

Mest av en händelse flyttade Brando till New York och började studera på New School Dramatic Workshop, där han snart togs under legenden Stella Adlers vingar. Det var här det blev allvar med skådespeleriet. Han bemästrade snart det relativt nya greppet metodskådespeleri, där fokus låg på att involvera egna känslor och erfarenheter i den spelade karaktären. Efter Brandos uppfostran var det något som kom naturligt för honom och hans förmåga att frammana känslor på film gjorde honom snart till seklets verkliga skådespelarpionjär.

Marlon Brandos studier ledde mycket snart till Broadway och till hans första pjäser. Efter Truckline Cafe från 1946 lovordades han av kritikerna som kallade honom ”Broadways mest lovande skådespelare”.
Men Brando stannade inte kvar på teaterscenen länge till. Hollywood fick upp ögonen för den unge hunken efter rollen som Stanley Kowalski i pjäsen Linje Lusta 1947 och tre år senare lämnade Brando Broadway och medverkade i sin första film, The Men.

50-talet blev Marlon Brandos decennium. Hans metodskådespeleri satte standarden för senare skådespelare som James Dean, Paul Newman och Steve McQueen och kvinnorna var som galna i den intensivt, sexuellt utstrålande Brando. Han fick fyra Oscarsnomineringar inom loppet av fyra år för Linje Lusta, Viva Zapata!, Julius Caesar och Storstadshamn. Den senare gav honom hans första Oscar (han kom dock senare att använda statyetten som dörrstopp i hemmet).

1961 regidebuterade Brando med västernfilmen Revansch. Med sitt eget produktionsbolag i ryggen sparkade han Stanley Kubrick, som var anlitad att regissera filmen, och tog över kameran och satte sig själv i huvudrollen. Revansch blev både hans första och sista film som regissör.

Brandos karriär kom in i en svacka under i stort sett hela 60-talet. Branschfolk hävdade att det främst var hans växande politiska engagemang för minoritetsgrupper som gjorde att han hamnade i fel filmer som sällan nådde försäljningstoppen. Renässansen kom 1972. För en yngre generation är det mafioson Don Vito Corleone i Gudfadern som är synonym med skådespelaren Marlon Brando. Han fick sin andra och sista Oscar — men vägrade ta emot den under galan.

Få anade då att Brandos karriär skulle börja nå vägs ände efter Gudfadern i mitten av 70-talet. Han hade blivit fetlagd och allt mer bångstyrig vid inspelningar. När han ställde upp i vad som närmast kan liknas vid en cameoroll i Superman 1978 vägrade han lära sig manus och beordrade i stället att låta ha sina repliker utanför bild under tagning.

Efterföljande biroll som Col. Kurtz i Coppolas Apocalypse blev hans sista egentliga top notch-roll. Detta trots en rad omständigheter som skulle fått vilken regissör som helst utom just Coppola att sparka Brando med fettet före. Han lär ha kommit till inspelningen utan att ha läst boken Mörkrets hjärta som filmen bygger på och var dessutom så fetlagd att man bokstavligen fick placera honom i skugga för att detta inte skulle synas i bild.

1980 sjöng Elton John Goodbye Marlon Brando efter att Brando deklarerat att han pensionerat sig och dragit sig tillbaka till sin egen ö utanför Tahiti. Under nästan ett decennium höll han sig borta från den filmstjärneglans som han ansåg vara en ”horaktig bluff”.

Brando återvände dock 1989 med filmen En torr vit årstid, för vilken han för sista gången fick en Oscarsnominering. Under 90-talet följde sedan en rad mindre lyckosamma biroller fram till den 1 juli 2004 då verklighetens “rebel without a cause” vek in klovarna för gott till följd av en lungsjukdom.