Legenden Gregory Peck
Gregory Peck var under det ljuva 40-talet upphöjd på piedestal av amerikanarna. Medan Hollywoods manliga skötebarn ett efter ett beordrades till krigsfronten kunde de tristessfyllda hemmafruarna ändå se den charmerande Gregory Peck få sitt stora genombrott som skådespelare med filmen Himmelrikets nycklar. Och charmerande och stilig var han sannerligen, Gregory Peck. Producenten Darryl F. Zanuck lär ha sagt att Peck hade ett ”bibliskt ansikte”, vilket är en ypperlig beskrivning. Sitt anlete, sin 191 centimeter långa lekamen och sin utstrålning gjorde honom till den megastjärna han småningom kom att bli.
Som många skådespelare före honom hade Peck en ensam barndom. Föräldrarna skilde sig när han var sex år och han tillbringade den mesta tiden med sin mormor. Han skickades till militärskola redan som tioåring, men sin ensamma barndom till trots uppförde han sig mycket väl. Han var överlag inte alls intresserad av att göra väsen av sig, vilket kan ha bidragit till den livslånga beefen med den smått rebelliske kollegan Marlon Brando (Brando ansåg att Peck var en ”stel skådespelare och en uppblåst individ”). Skådespelarbanan tog sin början några år senare på University of California i Berkeley. Peck läste engelska och mest av en händelse, måhända berodde det på hans bibliska utseende, fick han spela med i en av skolans pjäser. Peck fick mersmak och efter examen styrde han kosan från Kalifornien till New York och tog samtidigt tillfället i akt att avliva sitt dåvarande tilltalsnamn Eldred.
Efter ett par år av skådespeleri i New York gjorde Peck sin Broadwaydebut 1942 med Morning star. Pjäsen ansågs vara högst medioker, men Peck fick kredd för sin talang och sin scennärvaro, och mycket snart tog han steget över från teater till film. Världskriget var fortfarande i allra högsta grad levande. Många amerikaner ville med filmen uppleva en bättre verklighet och låta någon, en skådespelare, stå symbol för ett bättre Amerika. Filmbolagen hade dock problem: de manliga stjärnorna skickades ut i kriget. Men inte Gregory Peck, som hade dansat sig till en ryggskada. Och så kom det sig att bibliske Peck fick agera sinnebild för den moderne och rättvisesträvande amerikanska mannen.
Peck gjorde filmdebut med Dagar av ära. Filmen blev ingen kioskvältare, men väl en bekräftelse på att han minsann var en av Hollywoods mest lovande skådespelare. Genombrottet kom som skotsk missionär i Himmelrikets nycklar, en roll som gav honom hans första Oscarsnominering och möjligheten att arbeta med Hollywoods mest respekterade regissörer. På det följde flera kritikerrosade roller i filmer som Hitchcocks Trollbunden, Hjortkalven, Tyst överrenskommelse, Luftens örnar och Hämndens timme (den senare är filmen som Bob Dylan refererar i låten Brownsville Girl: “Well, I’m standin’ in line in the rain to see a movie starring Gregory Peck”).
Just rollen som den wallraffande journalisten Philip Green i Tyst överrenskommelse var en milstolpe i Pecks skådespelarkarriär, och filmens hårda ton mot den utbredda antisemitismen spädde på allmänhetens uppfattning om Peck som en starkt moralisk man som tog roller efter sin liberalpolitiska ståndpunkt. Under det efterföljande femtiotalet fortsatte Peck att medverka i vitt skilda genrer som västerns, thrillers och krigsfilmer.1962 Oscarsnominerades han för femte gången för bästa skådespelare för sin medverkan i Skuggor över Södern. Och femte gången gillt: han vann för första gången den åtråvärda Oscarn. Peck har senare sagt att han lade ned alla sina känslor och allt han lärt sig om livet under 46 år i sitt magnifika porträtt av småstadsadvokaten Atticus Finch som försvarar en svart man anklagad för våldtäkt.
Peck trappade successivt ned på skådespeleriet i takt med att han blev äldre och började ägna sig allt mer åt televisionen. Senare, utmärkande filmer han syntes i var bland andra som Nazi-Mengele i Pojkarna från Brasilien och Farlig främling (Cape fear), både i originalet och remaken.
Den 12 juni 2003, 87 år gammal, dog Gregory Peck.
Och det markerade slutet på en era då amerikanare kunde köa i regnet för att se en Gregory Peckfilm.
Publicerad i Allt om Film i maj 2009.
Taggar: Allt om Film, Film