Jag tänker vara långrandig. Jag har nämligen fått feedback om att jag ska skriva betydligt kortare och ladda upp fler bilder för att besöksupplevelsen ska bli mer angenäm. Men jag är inte den som lyssnar på sådan kritik, nej-nej. Det där tankesättet är förlegat. En bra blogg är bra om den består av stora sjok med text och ändå är just bra. Det är så jag vill att min blogg ska kännas: en enda pulserande hög med text som UPPLYSER. Nu vet ni min mission!

Nu till dagens kulturella referens. Jag huserar hos bror Jonte den här veckan och vi har, så att säga, vänt på dygnet. Somnar in vid 04.00 på natten och vaknar av en händelse 13.30 på eftermiddagen, alldeles groggy. Notera “av en händelse”. Händelsen kan vara ett sms, grävskopor utanför fönstret, människor som står på taken och knackar istappar. Hade de här händelserna inte utspelats varje dag hade jag måhända inte vaknat alls om dagarna. För jag är något på spåren här. Inte nog med att Jontes lägenhet har en hemmadoft som kan beskrivas som “bajslukt”. Nej, lägenheten är defekt i sin själva uppenbarelse. Det är något med väggarna. Det är som att de utsöndrar ett slags gift, kanske cyanväte? Det var precis så vår nationalskald Dan Andersson dog på hotell Hellman 1920. Personalen sökte röka bort vägglöss med cyanväte, men de vädrade så jävla dåligt att giftet satt kvar i Dan Anderssons sängkläder. Och så dog han i sömnen i bara strumplästen.

Är det så här mitt liv kommer att ta slut? Dör i sömnen i en bajsluktande lägenhet i centrala Ronneby – i bara strumplästen. Förnedringen i det, mina vänner.

På pappret är det befriande att slippa indoktrineras med mediokra versioner av Julen är här och Stilla natt. Decembersånger skulle vara mer av en årstids­betraktelse. Ett sätt att närma sig vintern från andra håll. Gott så. Om det inte hade varit för att det hela spretade på Kulturhuset Kristallen i lördags.

Konserten tog avstamp i låten Ett fotografi från Uno Svenningssons och Irma Schultz Kellers Sånger för december. Men att bara strö in ett par vinterlåtar från det fyra år gamla albumet för att hålla ihop kvällen tematiskt var väl inte den starkaste utgångspunkten för en konsert på närmare två timmar.

Planen var att trion skulle dela på rampljuset. Men det gick inte att komma ifrån att Irma Schultz Keller understundom kändes som en körsångerska som av en händelse hamnat längst fram. De låtar hon levererade var finstämda och vackra, visst, men de saknade bitvis energi. Först med Blank is, titelspåret på hennes Joni Mitchell-album, blommade hon ut. Men då var det redan för sent.

Annat var det med Staffan Hellstrand. Den långhårige 54-åringen i stuprörsjeans och Dr. Martens briljerade med små medel. När Uno Svenningsson sjöng gamla Freda’låten I en annan del av världen var det just Hellstrand som fick mest feeling och började sittstampa frenetiskt i takt med musiken. Strax därpå fick han scenen för sig själv. Då valde Hellstrand att bli personlig och berättade en anekdot om hur han på 1980-talet spelade Dan Andersson-låtar för hårdhudade pensionärer på ålderdomshem. Och på det framförde han Black Jims dikt Spelmannen från 1918 som om det inte vore några konstigheter alls.

Uno Svenningsson personifierade gemytet, kvällens ledord. Han bara var. Rösten har han. Och ingen brist på eget material. Därför är det tämligen paradoxalt att han var som bäst när han tolkade generationskollegan Olle Ljungström. En kaffe och en cigarett var kvällens största behållning, en bra bit från den tröttsamma och obligatoriska slutlåten Under ytan.

När allt var över fanns ingen chans att veta huruvida det var vinter eller sommar utanför dörrarna till Kulturhuset Kristallen. På gott och ont.

Men Alex Schulman klarar det fint. Bra så. Han måste ha känt det. Att han hamnat på lite sned kurs den senaste tiden. Han säger själv att han tycker om att överraska. Det måste ha varit delvis därför han gjorde Paradise hotel. Jag är väl inte rätt person att ge omdöme om hur det gick för honom där – jag såg bara några webbavsnitt – men jag vet att Schulman gjorde bra ifrån sig. Och att många finner Paradise hotel underhållande. Men nä, det intresserade mig för några år sedan. Nu, inte alls. Och Veckans kanin sedan. Nä. Jag såg första avsnittet och inget mer. Det var slentrianförströelse och jag minns egentligen bara att Malin Wollin var ett överflödigt bihang i panelen som inte sade ett enda vettigt ord.

Med anledning av allt det där är det därför härligt att Alex Schulman återgår till att blogga, till skrivandet. Skrivandet som ju är hans tvivelsutan starkaste kort. Vi som följer honom på Twitter har fått ta del av en en variant av Schulman själv som har tappat det fullständigt. Det hela är mycket underhållande. Ett utdrag:

• 30 november. Har klätt upp mig i kostym och köpt en krans som jag nu lägger vid Karl XII staty nere i Kungsträdgården.
• 30 november: Står tyst kvar framför statyn, med nacken lätt böjd, i vördnad.

Nåväl. Nu är Alex Schulman på rätt kurs. Angenäma Schulman show, romanen Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, Twitterschulman och nu Alla får plus. Det här är en nystart. Fem plus!

Hur det gick för herrarna sedan vet jag inte. Jag följde bara efter dem hundra meter. Men ponera att man skulle implementera det här maktspelet i sociala situationer. Man går på stan med sin vän. Man ökar avståndet till trygga tio meter. Man talar flärdfullt, bryr sig inte huruvida vännen säger något långt där bakom. Man sätter sig på ett kafé, man ser sin vän komma snubblande efter. Man säger “sitt” och så sätter sig vännen. Man säger “gapa” och så gapar vännen. Man skrockar en smula åt sakernas tillstånd. Och så reser man sig upp och kastar några mynt på golvet framför sin vän, kliver ut från kaféet och handlar ett knippe julklappar.

Bara någon vecka senare satt jag i bilen på väg hem från jobbet. Det var strax efter midnatt och när jag kom hem till Ronneby sökte jag med ljus och lykta efter en parkeringsplats. Det var så mörkt att det knappt gick att se stadskulisserna. Jag tuggade mig framåt och spejade till höger och vänster efter parkeringar. Bara sekunder senare började det blinka hejvilt bakom mig. En snutbil. Jag tog mig till Maxis parkering, klev ut. Poliserna lät snutbilen gå på tomgång — med helljuset riktat mot mitt ansikte och med blåljuset roterande på biltaket. Som om de ville återskapa en kriminalscen ur en Wallanderfilm.
Den gången blev jag stoppad för att jag tycktes “köra vingligt”.
“Jag letade efter parkeringsplats”, sade jag.
“Var kommer du från?”
“Ronneby.”
Och så blev det svårigheter att förklara att jag inte hittade i min egen stad.

Fram till i går trodde jag att polisen trappat ned på sin häxjakt. Jag satt återigen i bilen på väg hem från jobbet. Den här gången kröp jag inte fram i centrala Ronneby. Nu kröp jag fram på motorvägen. Tanken var emellertid inte att hitta parkeringsplats där och då. Nej, planen var att hålla mig i liv och inte få sladd och hamna i diket. Jag körde således långsamt, mycket långsamt. En bil tyckes vilja köra om. Denna förnedring. Bilen tog sats, bytte fil och mer såg jag inte. Jag satt nämligen med mina damhandskar och täckte mitt ansikte. Personen som ville köra om skulle därmed aldrig få reda på hur den långsamma bilistjäveln såg ut. Jag planterade effektivt myror i skallen på personen i fråga. Varför gjorde han så? Jag får nog aldrig veta, arrgh. Så lär han eller hon tänka på kvällskvisten.

Jag sänkte varsamt ned vänsterhandsken från ansiktet när bilen kört om.
Jaha. Snutbil.
Olustkänslorna.
Poliserna körde vidare, svängde av vid nästa avfart.
Men några kilometer senare kom snutbilen bakom mig med blåljus, forcerade mig att stanna på motorvägen.
“Varför stannar ni mig?” frågade jag medan mina knän skakade.
“Vi tänkte inte göra det först. Men så såg vi att du höll för ansiktet med händerna.”
Förklara dig ur den här situationen, Christoffer Nilsson.
“Jaha, ja, ja-ja-ja-jag vet inte varför jag gjorde så”.
Och så plockade jag upp mina damhandskar och körde hemåt — förnedrad på alla plan.

“Förlåt, förlåt, det var helt mitt fel”, säger han vid vägkanten 30 sekunder senare.
“Äsch, det är ändå en skitbil”, säger jag.
Men jag ber likväl om hans personuppgifter.
Mannen plockar fram sitt visitkort, räcker mig det.
Yrseln.
Frossan.
Titta på den subtila off white-färgen.
Den smakfulla tjockleken.
Åh, herregud. Det har till och med vattenstämpel.
“Är det något fel? Du svettas,” säger mannen.
Jag sätter mig i bilen utan ett ord.
Mannens visitkort glider ur min hand.
Och så kör jag till jobbet.

Ledtråd: Patrick Bateman.
Fotnot: Jag blev alltså påkörd vid Erik Dahlbergskorsningen i Kalmar. Men agerade INTE Patrick Bateman. Illa.

Säsong fem når oanade höjder, men inte alls tack vare den starka historien. Jag har funderat en smula kring vad det beror på. Dels börjar Dexter successivt visa sina mänskliga sidor, dels har vi att göra med en fiktivt känd person (Jordan Chase). Den senare är särskilt intressant. Jordan Chase framställs i det närmaste som en sektledare. Kan det vara det som gör honom så fascinerande som antagonist? Jag vet inte. Men Dexters pseudovendetta mot Jordan Chase bidrar hur som helst till att spänningsfaktorn är mycket hög under säsongens andra hälft.

Det är inte vanligt att jag påverkas fysiskt av populärkultur. Men det gör jag nu. Jag går runt och viskar “Take it TAKE IT!!” med knuten näve. Och jag väntar bara på att Gohar ska somna. Och när hon vaknar mitt i natten ska jag stirra på henne med mina Jordan Chase-ögon och säga: “Tick Tick Tick…that’s the sound of your life running out”.

Jag försökte lära mig just den kommentaren för att använda i sociala sammanhang. Men är man osäker på sin komiska tajming ska man vara tyst. Tillfället för min magnifika kontring kom väl så småningom och ja…den kompakta tystnaden efteråt. Sedan dess vågar jag knappast droppa citat på engelska.

Men jag är fortfarande lika frälst av Napoleon Dynamite. Gohar och jag älskar hans impulsiva språng. Du vet när han står och tycks kontemplera, för att sekunden senare springa till skogs. Mycket roligt! Man vill ju göra sådär. Stå utanför jobbet och titta ned i gatan med öppen mun. Och så springer man så in i helvete i valfri riktning. Och så sitter man där på bussen och en ungjävel frågar vad man ska göra i dag och så svarar man rent instinktivt “whatever I feel like I wanna do, gosh!”

Ja, det jag egentligen vill komma fram till är att vi ska se Gentlemen Broncos nu.
Napoleon Dynamite-skaparen Jared Hess tredje film ser mycket lovande ut.
Fin flickvän, äppelglögg, popcorn och måhända nästa Napoleon Dynamite på det.
Vilken söndagskväll! Kram nu.