Grillspetskompetens – Dokumentär av Pär Hugo Kjellén
När de svenska rapparna Herbert “Afasi” Munkhammar och Frej Larsson rullade igång electrohiphop-projektet Maskinen för fem år sedan var det med en uttalad tanke att “rappa över sånt som folk faktiskt lyssnar på”. Den missionen har gruppen lyckats osedvanligt väl med. I dokumentären Grillspetskompetens får man en del av förklaringen. Den dynamiska duon MÅ bära på en flexibel moral, men trots det, eller tack vare det, framstår både Frej och Afasi som två intelligenta satiriker med en omisskännlig förmåga att leka med ord.

WTF with Marc Maron – Podcast
Om det finns en ritning för hur det goda samtalet ska byggas äger den amerikanske stå upp-komikern Marc Maron definitivt en kopia. Två gånger i veckan öppnar han porten till sitt garage i Los Angeles för ett samtal med en aktuell komiker eller celebritet. Under en timme lirkar Marc Maron fram människorna bakom namnen, en konst som måste vara särdeles svår att bemästra i ytliga Hollywood. Sedan starten i september 2009 har han producerat 270 avsnitt. Det ögonöppnande samtalet med Mad men-skådespelaren Jon Hamm är en bra ingång.

“I simply am not there” – Citat av Bret Easton Ellis
Du har sett dem flera gånger i populärkulturen. Och i verkliga livet utan att veta om det. Människor som uppträder som människor men som är tomma på insidan. Tom Ripley kunde förleda dig. Likaså Patrick Bateman. I filmen Shame från förra året beter sig Brandon Sullivan på ytan som vem som helst, men ögonen skvallrar om ett stort hål i det inre. Ingen, vare sig före eller efter, har lika träffsäkert som författaren Bret Easton Ellis i American Psycho från 1991 kunnat förklara kärnan hos sådana människor i en enda mening: “I simply am not there”.

Girls – Tv-serie av Lena Dunham
Både Girls och Sex and the city har fyra kvinnor i huvudrollen, New York som kuliss och HBO som kvalitetsstämpel. Men där slutar likheterna serierna emellan. Girls, som har svensk premiär i slutet av maj, skapades av 25-åriga Lena Dunham som också spelar den neurotiska tjejen Hannah. I motsats till Sex and the city försöker Girls sällan ställa kvinnorna i god dager. Snarare tvärtom. Det finns flera scener i de första avsnitten som är så autentiska att man generas. Lena Dunham blottlägger de unga rollfigurernas brister och gör ingenting för att försköna deras handlingar. Girls är en indiefilm klädd i tv-kostym.

The Paris Review – Litteraturtidskrift
Det är svårt att förstå att en så anrik tidskrift som The Paris Review säljer ungefär lika många exemplar (16 000 i upplaga) som svenska Språktidningen. När jag bläddrar i det senaste jubileumsnumret av The Paris Review kan jag nästan känna närvaron av dess 59-åriga historia på varje sida. Nummer 200 följer det beprövade och välavvägda receptet av noveller, poesi, essäer och författarsamtal. Lika välavvägd är blandningen av unga, omhuldade skribenter som John Jeremiah Sullivan och etablerade författare som Lorrie Moore. Det är oroväckande att marknaden är så liten för världens ledande litteraturtidskrift.

The Alcoholic – Serieroman av Jonathan Ames och Dean Haspiel
Den 20 december 2011 kunde ha varit Jonathan Ames svartaste dag. Men när han fick beskedet att HBO lagt ner hans tv-serie Bored to death bjöd han gladlynt in till fest på Brooklyn Inn, där han lovade att Jonathan, Ray och George skulle leva vidare. Och efter att ha läst Jonathan Ames serieromandebut The Alcoholic från 2008 framstår just serieromanen som ett kongenialt medium för Bored to death att återfödas i. The Alcoholic är 130 sidor svärta och humor. Där, i den miljön, skulle George Christopher kunna sitta och trivas med sin marijuana.

Röda rummet – Roman av August Strindberg
Vi måste tala om humoristen August Strindberg. Under det pågående Strindbergsåret har litteraturprofessorer synat Strindbergs personlighet i sömmarna, men knappt vidrört hans humor. När jag läser debutromanen Röda rummet ser jag en författare som med orden som vapen skjuter ur sig humoristisk, välformulerad satir. Som när huvudpersonen Arvid Falk hamnar i dispyt med filosofen Ygberg och ingen vill visa sig intellektuellt svag, trots att de filosofiska referenserna flyger över båda deras huvuden. Strindberg låter det intelligenta språket stå för humorn – inte snubblande figurer eller tillrättalagda repliker.

Luuk & Lokko – Poddradio på SR.se
Att lyssna på Luuk & Lokko är som att lyssna på två patienter som hamnat bredvid varandra i terapisoffan. Utgångspunkten för de tio avsnitten är att de båda profilerna testar tanken att bli nära vänner igen medelst poddradion. Därför handlar mycket om livets vedermödor, om manlig kärlek, om hur det är att vara pappa. Enda gången deras samtal förlorar lyskraften är när Andres Lokko måste vädra sina musikkunskaper. Ta av dig kulturkoftan 40 minuter varje vecka, Andres! Först då kan man lugnt slå sig ner med er där på terapisoffan och bara kontemplera över sakernas tillstånd.

Operation Y and other Shurik’s adventures – Film av Leonid Gaidai
Samtida slapstick-filmer är som regel undermåliga. Om man blickar bakåt i tiden kan man däremot FÖRSTÅ humorn i Charlie Chaplin och Helan och Halvan. Precis som man kan förstå att en sovjetisk slapstick-komedi från 1965 måste vara ett sömnpiller. Men Operation Y and other Shurik’s adventures bevisar faktiskt motsatsen. De tre kortfilmerna om hipsterstudenten Shuriks strapatser är omåttligt populära i Ryssland än idag. I sina värsta stunder är filmen djupt moraliserande men samtidigt hela tiden en stilstudie i god slapstick-komik. Framför allt hatten av för de osedvanligt humoristiska ljudeffekterna.

David Foster Wallace’s struggle to surpass Infinite Jest – Text på thenewyorker.com
2008 hade David Foster Wallace arbetat i nästan ett decennium på sin tredje roman. Den var fortfarande ofärdig när han hängde sig en fredag i september samma år. I en välskriven text i The New Yorker från mars 2009 beskrivs Wallace livslånga kamp mot hans svåra depression och försöket att överträffa den omhuldade boken Infinite Jest från 1996. David Foster Wallace ofärdiga roman gavs ut postumt våren 2009, och om två veckor kommer den på svenska. The New Yorker-texten hjälper dig att förstå vägen fram till The Pale King och vem människan och författaren David Foster Wallace var.

Terri – Film (import)
Att vara en introvert och överviktig pojke på high-school är inte lätt. Varje dag lämnar Terri sin sjuka farbror hemma och går till skolan i pyjamas. Snart hamnar han hos rektorsfiguren Mr. Fitzgerald som lotsar Terri till insikten att det ofta är de udda karaktärerna som är de goda människorna. Sundancesuccén Terri är på många sätt förra årets mest äkta film. Den speglar livet som sådant och tar inte ställning till Terris övervikt eller till hans okonventionella beteende. Filmen har mycket gemensamt med Cyrus från 2010 – bland annat John C. Reilly som allt mer framstår som en briljant birollsskådespelare.

Thåström, Way out west – Konsertfilm på SVT Play
Dokumentär, singel, album, turné. Det våras för Thåström. När albumet Beväpna dig med vingar kommer i februari har det gått nästan tre år sedan Kärlek är för dom. Och när dokumentären Thåström, Way Out West visas på SVT har det gått tio år sedan Thåström senast öppnade munnen i tv. Man får svälja att konsertbitarna är för statiskt filmade och att intervjusekvenserna är så häpnadsväckande korta. Dokumentären får i stället ses för vad den är: ett 60 minuter långt tecken på att 54-årige Thåström är vitalare än någonsin.

Little white lies – Filmmagasin
Det finns tidningar som skriver om filmer. Och så finns det Little white lies. Det brittiska magasinet dedicerar varje nummer åt en enskild film som förutspås nå kultstatus i framtiden. Förutom kapitel med recension och intervjuer närmar sig tidningen den aktuella filmen från vinklar som inte är helt väntade. Little white lies är också lika mycket en läsupplevelse som en visuell upplevelse. De delvis folierade omslagen sätter en svårslagen ton som spänner över tidningens 100 sidor. Little white lies vågar nischa sig. Det gör magasinet intressant.

Napoleon Dynamite – Tv-serie på Fox
En av 2000-talets mest minnesvärda filmkaraktärer är tvivelsutan Napoleon Dynamite. Den utstötte tonåringens ständigt öppna mun, sarkasm och strösslande med fraserna “gosh” och “dang it” var parametrar som senare kom att göra honom till kultfigur. Många krävde en uppföljare till filmen men ingenting hände. Förrän nu. I nya Fox-serien Napoleon Dynamite har karaktärerna placerats i en animerad miljö där fysiska lagar inte existerar. Och gudskelov gör alla originalskådespelare om sina roller från filmen. Det har gått åtta år sedan sist, men Jon Heders Napoleon Dynamite vet fortfarande hur man avfärdar folk som “freakin’ idiots”.

Västvärlden har mycket att lära av Kina om framtidens bokpublicering. Om man ser till landets brist på mänskliga rättigheter är det påståendet tämligen paradoxalt. Författaren Liao Yiwu, mest känd i väst för The Corpse Walker, har skakat galler otaliga gånger för sitt gäckande av den kinesiska regimen. I juli i år tvingades han fly till Europa för att kunna fortsätta skriva. Men mitt framför ögonen på världens största diktatur har det växt fram ett litteraturkoncept som går hem hos över 40 procent av landets nästan 500 miljoner internetanvändare. På litteratursajter som Qidian och Hongxiu kan vem som helst kalla sig författare. Där portionerar läsare ut sina egna böcker i omgångar gratis till andra användare. Romanen ses inte som en färdig slutprodukt, den ses som ständigt föränderlig. När texterna når en tillräcklig mängd konsumenter sätts en betalvägg upp. För motsvarande 2–3 kronor får läsarna tillgång till nästa del i följetongen eller romanen. Tack vare att flera miljoner kineser betalar den blygsamma summan kan författare som 26-årige Huang Wei kalla sig miljonär.

För tio år sedan bestod mycket av nätlitteraturen av realistisk prosa. Nu har kommersialismen satt in. Harmlös genrelitteratur som romantiska noveller och fantasyböcker står högst i kurs. Kinas långa arm av 50 000 nätcensorer tycks inte hämma utvecklingen. I en artikel i The New York Times berättar internetexperten Hu Yong att censuren snarare är orsaken till att kreativiteten flödar på nätet; människor tvingas hela tiden testa nya sätt att nå fram med sina budskap.

Shanda Literature är med sina sex litteratursajter en av Kinas största spelare i genren. För ett par månader sedan meddelade företaget att man ska göra ett försök att etablera sig i USA. Vad som väntar på andra sidan Stilla havet är delvis outforskad mark. Den här formen av användargenererad litteratur på nätet är inte lika rotad i den västerländska kulturen.
I USA, precis som i Sverige, dominerar fortfarande böcker auktoriserade av de stora förlagen. Det som i USA kallas vanity press, att författaren själv står för tryckkostnaden, har länge setts som smutsigt och som en sista utväg när samtliga förlag gett kalla handen. Men synen på självpublicering kan snart komma att ändras med e-bokens frammarsch. Välrenommerade bokjätten Penguins startade för bara ett par veckor sedan en tjänst där författare mot en kostnad får hjälp att trycka och distribuera sina böcker digitalt eller fysiskt. Satsningen liknar i mångt och mycket den digitala bokhandeln Amazons koncept där man enkelt kan göra sin e-bok tillgänglig för allmänheten.
USA må ha en prunkande litteraturscen där vem som helst har möjlighet att synas, men man är ändå en bra bit efter Kina. Renodlade litteratursajter där läsare betalar för att få läsa andra läsares historier är en raritet i USA. Sajter som engelskspråkiga Wattpad erbjuder en uppsjö av användargenererade historier helt gratis, men om en författare vill kunna livnära sig på sitt skrivande måste hon eller han få betalt.

I en artikel på amerikanska litteratursajten The Millions berättar en rad författare om att målet med självpublicering i slutänden är att de stora förlagen ska upptäcka dem och trycka böckerna. Precis så gick det till för amerikanska författaren Amanda Hocking. Hon började med att ge ut e-böcker genom Amazon. Det gick utomordentligt bra och hon passerade en miljon sålda exemplar. Men på vägen tecknade hon kontrakt med förlaget St. Martin’s Press – som sedan dess ger ut hennes böcker så att de finns “på riktigt” i handeln.

I Sverige när nästan varje invånare en dröm om att skriva ner sitt livs historia. Men hur kommer det sig att de flesta bara skriver för byrålådan? Svaret ligger förmodligen i att vägarna till publicering är så få. Här ses bokförlagen som den givna instansen att vända sig till. Men det är ett hopplöst och orättvist förhållande. Bara någon procent av alla manus blir antagna.
Det är svårt att över huvud taget peka på ett forum för svenska författare som vill kringgå den traditionella förlagsvägen. Plattformen Vulkan har visserligen gjort sig ett namn för läsare som vill ta saken i egna händer och ge ut sina böcker fysiskt eller som e-böcker. Företaget har kallat sig självt för Nordens största bokutgivare med sina 15000 titlar (april 2011). Men tittar man på hur många exemplar varje bok egentligen säljer kan Vulkan inte konkurrera med vare sig Bonniers eller Norstedts. Gemene svensk trivs med sakernas tillstånd. Bokförlagen ses som ett slags garant för att alla manus som passerar nålsögat är värda att läsas. Om mellanhanden, förlagen, kapas bort står läsaren framför ett oöverstigligt berg med litteratur som inte har fått stämpeln “godkänd”. De som väljer att trycka sin egen bok eller lägga ut kapitel på nätet får därmed fortsätta att operera i skuggan.

För att bringa någorlunda maktbalans måste det finnas fler alternativ att bli publicerad på. På den punkten skiljer Sverige sig från USA. Där finns bland annat en lång tradition av fiktion i hundratals antologier och tidskrifter där författare kan göra sig ett namn. I Sverige kan man räkna sådana magasin på en hand. De svenska kulturtidskrifterna tenderar snarare att skriva om litteratur än att de facto publicera litteratur. I USA finns dessutom helt andra möjligheter för författare att diskutera sina verk i skrivarcommunityn på nätet. Wattpad och nystartade Litreactor är två exempel på sajter där man ladda upp sina historier och få kritik från andra medlemmar. Det närmaste vi kommer i Sverige är de skrivarverkstäder som hålls på fysiska platser runt om i landet. För att få till en mer levande litteraturscen måste små filialer upp även på nätet.

Sverige skulle på alla sätt må bra av en ny, digital litteraturscen. I Kina läser hisnande 40 procent av internetanvändarna nätlitteratur. I Sverige finns inte ens nätlitteratur som begrepp. Däremot läser 46 procent av Sveriges internetanvändare bloggar, enligt den färska rapporten Svenskarna och Internet 2011. Begreppen litteratur och blogg är förstås väsensskilda, men siffran visar att svenskarna inte ryggar för digital text. De tänkta konsumenterna av nätlitteraturen finns alltså där, men de vet inte om det än.
Viljan att betala för nätlitteratur finns också. Kinas koncept bygger på att läsarna betalar en mikrosumma för att få ta del av nästa kapitel. Den betalningsmodellen skulle med enkelhet kunna implementeras på den svenska marknaden. Ett sedelärande exempel är 2000-talets största svenska musikexport Spotify. Medan film- och musikindustrin kämpar i uppförsbacke mot den olagliga fildelningen röner Spotify allt större framgångar. 18 procent av de svenska internetanvändarna fildelar, men samtidigt lyssnar långt fler, 37 procent, på strömmad musik via Spotify. Varför? Svaret stavas enkelhet. Att skapa spellistor och söka efter ny musik på Spotify upplevs som enklare än att ladda ner mp3-filer från The Pirate Bay. Därför ser konsumenten inte kostnaden som ett hinder. Och därför skulle läsaren mer än gärna betala två kronor för att få tal del av nästa kapitel på sin Ipad. Det är enkelt.

Det är ingen omöjlighet att Sverige kommer att hämta inspiration från det kinesiska litteraturkonceptet i framtiden. Vi behöver det. I den bästa av världar kan de svenska litteratursajterna sedan utvecklas till en arena för Sveriges nya kulturavantgarde. I den världen kan läsare och författare hjälpas åt att skapa ett mer kulturellt och bildat Sverige, och utmana de oomkullrunkeliga förlagen. Och författarna som lägger ut sina kapitel på nätet kan i den världen ses som litteraturens motsvarighet till musikens indieartister. De når kanske inte den stora massan, men det finns alltid en hängiven läsare för varje författare.

How to make it in America – Tv-serie på SVT
Jakten på den amerikanska drömmen har skildrats otaliga gånger i populärkulturen. How to make it in America är ett av de senaste årens mest lyckade försök. HBO-serien följer två unga hipsters och deras försök att göra sig ett namn i New York med klädmärket Crisp. Under första säsongen fick serien brottas med epitetet nya Entourage. Med säsong två har How to make in in America skakat av sig ryggsäcken och växt till ett av HBO:s starkaste dramer. Det går bara att hoppas på en tredje säsong.

Alefen – Bok av Jorge Luis Borges
I motsats till en stor del av 1900-talets litterära giganter sysslade den argentinske författaren Jorge Luis Borges inte främst med realism. I stället skapade han en egen form: den fiktiva, magiska essän. Samlingarna Fiktioner och Alefen finns sedan i höstas på svenska. I just Alefen får man räkna med att trassla in sig i Borges intrikata prosa. Boken bjuder på sådant intellektuellt motstånd att man ofta känner sig som en liten människa med stort mindervärdeskomplex. Men den är minnesvärd. Inledningsessän om berättarjagets möte med De Odödligas Stad tar upp religion, historia, etik och magi – på 21 förvirrande sidor.

The Legend of Zelda: Skyward sword – Tv-spel, Wii
När Skyward Sword släpptes till Wii för en månad sedan höjdes det till skyarna av flera svenska och internationella kritiker. Det talades om att Nintendo tagit Links äventyr till nästa level. Det talades om ett kinesiologiskt mästerverk. Men få talade om Skyward sword som den milda besvikelse spelet är. Efter 15 magiska timmar stramas det åt, berättandet blir alldeles för linjärt, templen för repetitiva och karaktärerna för långt från Gorons och Deku scrubs. Ändå sitter man där fortfarande efter 30 timmar och svingar svärdet. Det säger en del om Zeldas attraktionskraft.

My own private Idaho – Dvd
Gus van Sants indiemästerverk My own private Idaho är ständigt aktuell. Tidigare i år klippte James Franco ihop sin egen version av filmen, My own private River, och i dagarna släpptes originalfilmen från 1991 på svensk dvd. River Phoenix dog blott 23 år gammal men han kommer knappast att glömmas bort. I My own private Idaho fick han chansen att bli odödlig, och han tog den. Hans porträtt av den unga hustlern som förälskar sig i sin bästa vän är genomgående briljant. Och till alla indiemänniskor där ute: Betrakta inledningsscenen noga och väl. Så ska en sotarmössa bäras upp.

Han tror han är bäst – Dokumentär på SVT Play
De italiensk-svenska bröderna Carmine och Aldo Ingrosso hatar varandra. Särskilt storebror Carmine har svårt att dölja sitt nästan komiska, kverulantiska missnöje med den olycksalige Aido. I Han tror han är bäst skildrar systerdottern Maria Kuhlberg sitt försök att få bröderna att mötas på halva vägen, att få dem att bli sams efter nästan 60 år i fiendeskap. Mycket hjärta, starka personligheter och smart idé gör det här till årets svenska dokumentär.

Ann Westin lyckas inte behålla den där kontakten med publiken. Hon charmar väl en del för Greken men annars kastar hon mest ut ämnen för att se om några nappar på dem. Det handlar mycket om just Ann Westin. Precis som Özz Nûjen har hon en egenhet att driva om sig själv, i det här fallet om sin vikt. Ja, vi förstår att du har självdistans, men det är inte särskilt kul. Rivjärnet från västkusen har annars många hederliga “roliga historier” i bakfickan. Inget Kålle och Ada, men väl en serie betraktelser från vardagen som kan liknas vid verbala blogginlägg. Småfnissigt men inte sedelärande.

Så mycket att säga på så kort tid, tycker Måns Möller när han sprattlar in på scen efter Ann Westin. Han framstår snabbt som den som kan elda upp stämningen i Kalmarsalen. Först hånar han Byfånen som skriker “ROCKNEBY!” från mittraderna och sedan kommer ett potpurri av setups, punchlines och applåder. Befinner man sig i andra tankar för någon sekund ramlar det bara vokaler och konsonanter ur munnen på honom. Man får inte missa en del av hans imponerande associationskedja. När Måns Möller får chansen att improvisera är han som skarpast och roligast.

Kvällens tre komiker saknar egentligen bara en sak: den intellektuella udden. Deras humor bygger på andra grunder. Men för att väga upp startfältet hade det behövts en komiker som förutom en rolig halvtimme kunde leverera några aha-ögonblick.

Med nya albumet Ett arv har Kim Stranne krupit ur sitt skinn och ställt sig och betraktat omvärlden med andra ögon. Han har närmat sig orättvisor, kärlek, död och lidande från skarpare vinklar. Och han har framför allt skruvat ner volymen. Kollektivet är borta och popintentionerna och det forcerade ljudlandskapet likaså. Kvar står Hasslösonen med en handfull lågmälda vislåtar som på fredagens spelning på Rosenlundska källaren aldrig blir ointressanta. Man riktar aldrig öronen mot annat än mot den sprudlande konferenciern vid mikrofonstativet.

Det har kliat i fingrarna på Kim Stranne. Han har sett mycket fram emot att plocka fram de här nya historierna, och det märks och smittar. Han är så stolt att man själv hipp som happ sitter där och känner sig stolt för just ingenting alls. När 34-åringen väl sjunger, ja, då lyssnar man. Man lyssnar, man smittas, man berörs. I fina visorna Varför, Tills döden skiljer oss åt och Juni 2010 planterar de sex musikerna på scen känslor som är svåra att hugga stjälken av. Det är enkelt och rakt på och mycket mer moget än Kim Strannes första stapplande proggsteg. Visst: “jag ser asfalt som spricker av en maskros som vill upp” kan uppfattas som tonårspoesi, men i den här kontexten är det inga krusiduller. Det är pang på-symbolik.

Kim Stranne saknar de tröttsamma pretentionerna. Det gör honom lätt att tycka om.

Duon (plus Oskar Appelqvist som hade vägarna förbi) hänger upp onsdagskvällens spelning på debutalbumet Sjunde vågen som släpptes för ett par veckor sedan. Men innan dess skapar man känslofest med Caj Karlsson-historien Resan når sitt slut. Som för att försäkra oss att det visst är samma gamla nakna och självutlämnande Caj som är tillbaka i Kalmar. För det är ju så. Varje gång en artist ska ut på vägarna med en färsk skiva i fickan blir det lätt trevande. Låtarna har inte hunnit slå rot hos vare sig artist eller publik. Och så står man där och väntar på en textrad man hört förut. Revolver Blås nya låtar känns faktiskt stundtals som ett namnlöst sjok med text och musik.

Caj Karlssons styrka har alltid varit hans ärliga anslag. När han gråtsjunger om döden, livet och om själar vet man att det är på just de sakerna han funderar. Den inlevelsen tar han med sig på scen. Därför hör han hemma på mer intima ställen som Café Söderport, där man får komma nära den kämpande konstnärssjälen. Tillsammans med gitarrgeniet Johan Glössner skapar bandet rätt många fina stunder, som i singeln Prolog från Söder och nya Kaffetårar.

Den senare låten säger mycket om musiken i stort. Man hade kanske helst inte velat stå med hundra långlunchare och lyssnat på det här. Man hade nog hellre velat sitta ensam med en bättre kopp kaffe, kontemplerat över sakernas tillstånd och kanske fällt en tår. Man hade velat känna ännu mer.

Jag tänker vara långrandig. Jag har nämligen fått feedback om att jag ska skriva betydligt kortare och ladda upp fler bilder för att besöksupplevelsen ska bli mer angenäm. Men jag är inte den som lyssnar på sådan kritik, nej-nej. Det där tankesättet är förlegat. En bra blogg är bra om den består av stora sjok med text och ändå är just bra. Det är så jag vill att min blogg ska kännas: en enda pulserande hög med text som UPPLYSER. Nu vet ni min mission!

Nu till dagens kulturella referens. Jag huserar hos bror Jonte den här veckan och vi har, så att säga, vänt på dygnet. Somnar in vid 04.00 på natten och vaknar av en händelse 13.30 på eftermiddagen, alldeles groggy. Notera “av en händelse”. Händelsen kan vara ett sms, grävskopor utanför fönstret, människor som står på taken och knackar istappar. Hade de här händelserna inte utspelats varje dag hade jag måhända inte vaknat alls om dagarna. För jag är något på spåren här. Inte nog med att Jontes lägenhet har en hemmadoft som kan beskrivas som “bajslukt”. Nej, lägenheten är defekt i sin själva uppenbarelse. Det är något med väggarna. Det är som att de utsöndrar ett slags gift, kanske cyanväte? Det var precis så vår nationalskald Dan Andersson dog på hotell Hellman 1920. Personalen sökte röka bort vägglöss med cyanväte, men de vädrade så jävla dåligt att giftet satt kvar i Dan Anderssons sängkläder. Och så dog han i sömnen i bara strumplästen.

Är det så här mitt liv kommer att ta slut? Dör i sömnen i en bajsluktande lägenhet i centrala Ronneby – i bara strumplästen. Förnedringen i det, mina vänner.

På pappret är det befriande att slippa indoktrineras med mediokra versioner av Julen är här och Stilla natt. Decembersånger skulle vara mer av en årstids­betraktelse. Ett sätt att närma sig vintern från andra håll. Gott så. Om det inte hade varit för att det hela spretade på Kulturhuset Kristallen i lördags.

Konserten tog avstamp i låten Ett fotografi från Uno Svenningssons och Irma Schultz Kellers Sånger för december. Men att bara strö in ett par vinterlåtar från det fyra år gamla albumet för att hålla ihop kvällen tematiskt var väl inte den starkaste utgångspunkten för en konsert på närmare två timmar.

Planen var att trion skulle dela på rampljuset. Men det gick inte att komma ifrån att Irma Schultz Keller understundom kändes som en körsångerska som av en händelse hamnat längst fram. De låtar hon levererade var finstämda och vackra, visst, men de saknade bitvis energi. Först med Blank is, titelspåret på hennes Joni Mitchell-album, blommade hon ut. Men då var det redan för sent.

Annat var det med Staffan Hellstrand. Den långhårige 54-åringen i stuprörsjeans och Dr. Martens briljerade med små medel. När Uno Svenningsson sjöng gamla Freda’låten I en annan del av världen var det just Hellstrand som fick mest feeling och började sittstampa frenetiskt i takt med musiken. Strax därpå fick han scenen för sig själv. Då valde Hellstrand att bli personlig och berättade en anekdot om hur han på 1980-talet spelade Dan Andersson-låtar för hårdhudade pensionärer på ålderdomshem. Och på det framförde han Black Jims dikt Spelmannen från 1918 som om det inte vore några konstigheter alls.

Uno Svenningsson personifierade gemytet, kvällens ledord. Han bara var. Rösten har han. Och ingen brist på eget material. Därför är det tämligen paradoxalt att han var som bäst när han tolkade generationskollegan Olle Ljungström. En kaffe och en cigarett var kvällens största behållning, en bra bit från den tröttsamma och obligatoriska slutlåten Under ytan.

När allt var över fanns ingen chans att veta huruvida det var vinter eller sommar utanför dörrarna till Kulturhuset Kristallen. På gott och ont.