Christoffer Nilsson

Bloggat den 15 November kl. 20.41

3 kommentarer

Zelda i mitt hjärta

Zeldaklubben hade sitt första möte i förra veckan. Jag och Felix Dick Cohen Gross Harrisson (ja, han heter så!) har bestämt oss för att spela Zeldaspel några gånger i veckan. Jag ska väl kanske inte gå in på detaljer här, som att vi just varit inuti metallfisken Lord Jabu-Jabu och sådana saker. Men ni måste förstå en sak: De två Zeldaspelen på Nintendo 64 har präglat mig fantastiskt mycket. Varje gång jag ser ett öppet landskap minns jag Zelda och mår alldeles utmärkt för stunden. Det är därför jag så gärna vill till Irland och Skottland. Zeldavidderna där är inte att leka med. Och värdshusen — de är som Stock Pot Inn i Majora’s Mask!

Jag tänkte att jag från och med i dag ska visa hur Zelda har format mig som människa. Du behöver egentligen ingen som helst kännedom om spelen per se. Bara läs.

Det här hände för inte så länge sedan som jag vill tro. Jag var i tolvårsåldern och Zelda var livet. Min granne MP brukade vara en foglig sidekick som satt och tittade på när jag fuskade mig igenom spelen.

Vi två började snart utveckla en tanke om att spela in en Zeldafilm. Efter snickrande och målande var vi klara med en replika av The Hylian Shield (den skölden hänger på MP:s vägg fortfarande). Inte långt därefter hade vi dessutom både tunika och luva. Inspelningsutrustning var inget problem — vi lånade mors videokamera. Den brukade främst användas på balkongen på våra chartersemestrar.

Vi spelade sålunda in filmen på samma band som semestersnuttarna och hoppsan, där råkade vi spela över några sekunder när någon drack whiskey och blickade ut över Medelhavet. Det gällde dessutom att skarva våra klipp rätt. Hade man dålig tajming kunde semesterbilder glimra förbi någon hundradels sekund mellan Zeldaklippen. Lite som Tyler Durdens fallosar.

MP visade sig ha mest talang framför kameran och jag bakom. Skådespelare och regissör/fotograf: check. Fattades bara ljudtekniker! Den rollen gick till min kusin Vul som måste ha varit i femårsåldern.

Hans uppdrag var enkelt. Han utrustades med en hederlig dragkärra med MP:s portabla bergsprängare på. Där skulle han trycka på ON och PAUS för att vår Zeldamusik skulle spelas upp i bakgrunden under filmens gång. Det hela gick bra, men jag kunde allt bli lite konstnärsvred när han skruvade ned volymen för tidigt. Hjälplösheten i hans ögon då.

I första scenen sprang MP (Link!) upp för en backe och hittade ett svärd i diket. Förvånat ansiktsuttryck på MP. Vul som fejdade musiken för tidigt. Arg blick från regissören, omtagning. För tidig fejd, arg blick, hjälplös blick, omtagning. Till slut satt det och jag tog fram ett A4-papper med texten Hyrule Field och filmade det med skakig kamera. Och så klipp till just Hyrule Field och MP som strosade omkring på en äng i luva och tunika.

Resultatet blev lite, vad ska man säga, sämre än produktionsteamet hade trott. Besvikelsen och insikten gjorde att det bara blev en scen till på det. I den hoppar MP ned för en stenmur och hittar The Hylian Shield i en övergiven lada. Förvånat ansiktsuttryck. Musiken som stegras. Och så plötsligt någon som äter en jordnöt på en balkong och blickar ut över Medelhavet. The End.