Christoffer Nilsson

Bloggat den 2 December kl. 13.07

5 kommentarer

Om polisens jakt med blåljus

I våras hade jag polisen efter mig. Jag körde festivalbilen på väg hem från Systembolaget. Och se där, en snutbil (min lillebror säger snutbil i stället för polisbil, humorn) som tycktes vilja penetrera min bilstjärt. Den skuggade mig genom halva Kalmar och till slut såg jag blåljusen och hela konkarongen i backspegeln. Den gången var det en “rutinkontroll”. Med blåljus.

Bara någon vecka senare satt jag i bilen på väg hem från jobbet. Det var strax efter midnatt och när jag kom hem till Ronneby sökte jag med ljus och lykta efter en parkeringsplats. Det var så mörkt att det knappt gick att se stadskulisserna. Jag tuggade mig framåt och spejade till höger och vänster efter parkeringar. Bara sekunder senare började det blinka hejvilt bakom mig. En snutbil. Jag tog mig till Maxis parkering, klev ut. Poliserna lät snutbilen gå på tomgång — med helljuset riktat mot mitt ansikte och med blåljuset roterande på biltaket. Som om de ville återskapa en kriminalscen ur en Wallanderfilm.
Den gången blev jag stoppad för att jag tycktes “köra vingligt”.
“Jag letade efter parkeringsplats”, sade jag.
“Var kommer du från?”
“Ronneby.”
Och så blev det svårigheter att förklara att jag inte hittade i min egen stad.

Fram till i går trodde jag att polisen trappat ned på sin häxjakt. Jag satt återigen i bilen på väg hem från jobbet. Den här gången kröp jag inte fram i centrala Ronneby. Nu kröp jag fram på motorvägen. Tanken var emellertid inte att hitta parkeringsplats där och då. Nej, planen var att hålla mig i liv och inte få sladd och hamna i diket. Jag körde således långsamt, mycket långsamt. En bil tyckes vilja köra om. Denna förnedring. Bilen tog sats, bytte fil och mer såg jag inte. Jag satt nämligen med mina damhandskar och täckte mitt ansikte. Personen som ville köra om skulle därmed aldrig få reda på hur den långsamma bilistjäveln såg ut. Jag planterade effektivt myror i skallen på personen i fråga. Varför gjorde han så? Jag får nog aldrig veta, arrgh. Så lär han eller hon tänka på kvällskvisten.

Jag sänkte varsamt ned vänsterhandsken från ansiktet när bilen kört om.
Jaha. Snutbil.
Olustkänslorna.
Poliserna körde vidare, svängde av vid nästa avfart.
Men några kilometer senare kom snutbilen bakom mig med blåljus, forcerade mig att stanna på motorvägen.
“Varför stannar ni mig?” frågade jag medan mina knän skakade.
“Vi tänkte inte göra det först. Men så såg vi att du höll för ansiktet med händerna.”
Förklara dig ur den här situationen, Christoffer Nilsson.
“Jaha, ja, ja-ja-ja-jag vet inte varför jag gjorde så”.
Och så plockade jag upp mina damhandskar och körde hemåt — förnedrad på alla plan.