Christoffer Nilsson

Bloggat den 4 January kl. 18.04

2 kommentarer

Nytt år, ännu längre texter!

Det blev inte bättre så. Så kan man väl sammanfatta min lilla bloggsejour. Senaste texten publicerades den 11 december – förra året! Det är förstås vedervärdigt, en skymf mot mina två läsare. Därför ska jag ta tag i det hela igen. En, två texter i veckan eller så. Kanske mindre, kanske ännu mindre.

Jag tänker vara långrandig. Jag har nämligen fått feedback om att jag ska skriva betydligt kortare och ladda upp fler bilder för att besöksupplevelsen ska bli mer angenäm. Men jag är inte den som lyssnar på sådan kritik, nej-nej. Det där tankesättet är förlegat. En bra blogg är bra om den består av stora sjok med text och ändå är just bra. Det är så jag vill att min blogg ska kännas: en enda pulserande hög med text som UPPLYSER. Nu vet ni min mission!

Nu till dagens kulturella referens. Jag huserar hos bror Jonte den här veckan och vi har, så att säga, vänt på dygnet. Somnar in vid 04.00 på natten och vaknar av en händelse 13.30 på eftermiddagen, alldeles groggy. Notera “av en händelse”. Händelsen kan vara ett sms, grävskopor utanför fönstret, människor som står på taken och knackar istappar. Hade de här händelserna inte utspelats varje dag hade jag måhända inte vaknat alls om dagarna. För jag är något på spåren här. Inte nog med att Jontes lägenhet har en hemmadoft som kan beskrivas som “bajslukt”. Nej, lägenheten är defekt i sin själva uppenbarelse. Det är något med väggarna. Det är som att de utsöndrar ett slags gift, kanske cyanväte? Det var precis så vår nationalskald Dan Andersson dog på hotell Hellman 1920. Personalen sökte röka bort vägglöss med cyanväte, men de vädrade så jävla dåligt att giftet satt kvar i Dan Anderssons sängkläder. Och så dog han i sömnen i bara strumplästen.

Är det så här mitt liv kommer att ta slut? Dör i sömnen i en bajsluktande lägenhet i centrala Ronneby – i bara strumplästen. Förnedringen i det, mina vänner.