Bloggat den 4 January kl. 18.04
Nytt år, ännu längre texter!
Det blev inte bättre så. Så kan man väl sammanfatta min lilla bloggsejour. Senaste texten publicerades den 11 december – förra året! Det är förstås vedervärdigt, en skymf mot mina två läsare. Därför ska jag ta tag i det hela igen. En, två texter i veckan eller så. Kanske mindre, kanske ännu mindre.
Jag tänker vara långrandig. Jag har nämligen fått feedback om att jag ska skriva betydligt kortare och ladda upp fler bilder för att besöksupplevelsen ska bli mer angenäm. Men jag är inte den som lyssnar på sådan kritik, nej-nej. Det där tankesättet är förlegat. En bra blogg är bra om den består av stora sjok med text och ändå är just bra. Det är så jag vill att min blogg ska kännas: en enda pulserande hög med text som UPPLYSER. Nu vet ni min mission!
Nu till dagens kulturella referens. Jag huserar hos bror Jonte den här veckan och vi har, så att säga, vänt på dygnet. Somnar in vid 04.00 på natten och vaknar av en händelse 13.30 på eftermiddagen, alldeles groggy. Notera “av en händelse”. Händelsen kan vara ett sms, grävskopor utanför fönstret, människor som står på taken och knackar istappar. Hade de här händelserna inte utspelats varje dag hade jag måhända inte vaknat alls om dagarna. För jag är något på spåren här. Inte nog med att Jontes lägenhet har en hemmadoft som kan beskrivas som “bajslukt”. Nej, lägenheten är defekt i sin själva uppenbarelse. Det är något med väggarna. Det är som att de utsöndrar ett slags gift, kanske cyanväte? Det var precis så vår nationalskald Dan Andersson dog på hotell Hellman 1920. Personalen sökte röka bort vägglöss med cyanväte, men de vädrade så jävla dåligt att giftet satt kvar i Dan Anderssons sängkläder. Och så dog han i sömnen i bara strumplästen.
Är det så här mitt liv kommer att ta slut? Dör i sömnen i en bajsluktande lägenhet i centrala Ronneby – i bara strumplästen. Förnedringen i det, mina vänner.
Bloggat den 11 December kl. 15.28
Om Alex Schulmans återtåg
Nå, vad tycker vi om att Alex Schulman har börjat blogga igen? Alla får plus är ju en god, om än inte banbrytande, grundidé. Han recenserar vardagen och slänger plus till höger och vänster. Fyra plus till kaffet, ett plus till osten, tre plus till kvällstoaletten. Jag vet att jag aldrig skulle kunna genomföra det där. Jag skulle bli så rädd för att konfronteras med de människor jag recenserar att jag till slut hade börjat byta trottoar, gå omvägar i butiken och allt det där. Eller gömma mig på toaletten (som jag visserligen gör allt oftare nuförtiden).
Men Alex Schulman klarar det fint. Bra så. Han måste ha känt det. Att han hamnat på lite sned kurs den senaste tiden. Han säger själv att han tycker om att överraska. Det måste ha varit delvis därför han gjorde Paradise hotel. Jag är väl inte rätt person att ge omdöme om hur det gick för honom där – jag såg bara några webbavsnitt – men jag vet att Schulman gjorde bra ifrån sig. Och att många finner Paradise hotel underhållande. Men nä, det intresserade mig för några år sedan. Nu, inte alls. Och Veckans kanin sedan. Nä. Jag såg första avsnittet och inget mer. Det var slentrianförströelse och jag minns egentligen bara att Malin Wollin var ett överflödigt bihang i panelen som inte sade ett enda vettigt ord.
Med anledning av allt det där är det därför härligt att Alex Schulman återgår till att blogga, till skrivandet. Skrivandet som ju är hans tvivelsutan starkaste kort. Vi som följer honom på Twitter har fått ta del av en en variant av Schulman själv som har tappat det fullständigt. Det hela är mycket underhållande. Ett utdrag:
• 30 november. Har klätt upp mig i kostym och köpt en krans som jag nu lägger vid Karl XII staty nere i Kungsträdgården.
• 30 november: Står tyst kvar framför statyn, med nacken lätt böjd, i vördnad.
Nåväl. Nu är Alex Schulman på rätt kurs. Angenäma Schulman show, romanen Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, Twitterschulman och nu Alla får plus. Det här är en nystart. Fem plus!
Bloggat den 7 December kl. 23.18
Veckans sociala trend
Det är mycket nu. Men vad fasen! Lite blogginlägg ska jag hinna med.
Jag har spottat nästa sociala trend. Det var i söndags och jag väntade på min flickvän. Två äldre herrar gick mycket långsamt på bred gata. Den ena i ryssmössa och den andre i orange fiskehatt. I övrigt propert klädda i rock och kostymbyxor. Och herrarna var, kanske inte helt uppenbart på avstånd, bekanta.
Nu till det anmärkningsvärda. Mannen i ryssmössa gick tio meter framför man nummer två. Som för att tydliggöra maktförhållandet. Ryssmössan tittade då och då över axeln när han talade, men var noga med att inte direkt se på mannen i fiskehatt. Han bara sneglade rent generellt bakåt för att visa att han talade till en person i den riktningen. Allt som oftast spatserade han med blicken framåt och konverserade med mannen i orange fiskehatt som snubblade tio meter bakom honom.
Hur det gick för herrarna sedan vet jag inte. Jag följde bara efter dem hundra meter. Men ponera att man skulle implementera det här maktspelet i sociala situationer. Man går på stan med sin vän. Man ökar avståndet till trygga tio meter. Man talar flärdfullt, bryr sig inte huruvida vännen säger något långt där bakom. Man sätter sig på ett kafé, man ser sin vän komma snubblande efter. Man säger “sitt” och så sätter sig vännen. Man säger “gapa” och så gapar vännen. Man skrockar en smula åt sakernas tillstånd. Och så reser man sig upp och kastar några mynt på golvet framför sin vän, kliver ut från kaféet och handlar ett knippe julklappar.
Bloggat den 2 December kl. 13.07
Om polisens jakt med blåljus
I våras hade jag polisen efter mig. Jag körde festivalbilen på väg hem från Systembolaget. Och se där, en snutbil (min lillebror säger snutbil i stället för polisbil, humorn) som tycktes vilja penetrera min bilstjärt. Den skuggade mig genom halva Kalmar och till slut såg jag blåljusen och hela konkarongen i backspegeln. Den gången var det en “rutinkontroll”. Med blåljus.
Bara någon vecka senare satt jag i bilen på väg hem från jobbet. Det var strax efter midnatt och när jag kom hem till Ronneby sökte jag med ljus och lykta efter en parkeringsplats. Det var så mörkt att det knappt gick att se stadskulisserna. Jag tuggade mig framåt och spejade till höger och vänster efter parkeringar. Bara sekunder senare började det blinka hejvilt bakom mig. En snutbil. Jag tog mig till Maxis parkering, klev ut. Poliserna lät snutbilen gå på tomgång — med helljuset riktat mot mitt ansikte och med blåljuset roterande på biltaket. Som om de ville återskapa en kriminalscen ur en Wallanderfilm.
Den gången blev jag stoppad för att jag tycktes “köra vingligt”.
“Jag letade efter parkeringsplats”, sade jag.
“Var kommer du från?”
“Ronneby.”
Och så blev det svårigheter att förklara att jag inte hittade i min egen stad.
Fram till i går trodde jag att polisen trappat ned på sin häxjakt. Jag satt återigen i bilen på väg hem från jobbet. Den här gången kröp jag inte fram i centrala Ronneby. Nu kröp jag fram på motorvägen. Tanken var emellertid inte att hitta parkeringsplats där och då. Nej, planen var att hålla mig i liv och inte få sladd och hamna i diket. Jag körde således långsamt, mycket långsamt. En bil tyckes vilja köra om. Denna förnedring. Bilen tog sats, bytte fil och mer såg jag inte. Jag satt nämligen med mina damhandskar och täckte mitt ansikte. Personen som ville köra om skulle därmed aldrig få reda på hur den långsamma bilistjäveln såg ut. Jag planterade effektivt myror i skallen på personen i fråga. Varför gjorde han så? Jag får nog aldrig veta, arrgh. Så lär han eller hon tänka på kvällskvisten.
Jag sänkte varsamt ned vänsterhandsken från ansiktet när bilen kört om.
Jaha. Snutbil.
Olustkänslorna.
Poliserna körde vidare, svängde av vid nästa avfart.
Men några kilometer senare kom snutbilen bakom mig med blåljus, forcerade mig att stanna på motorvägen.
“Varför stannar ni mig?” frågade jag medan mina knän skakade.
“Vi tänkte inte göra det först. Men så såg vi att du höll för ansiktet med händerna.”
Förklara dig ur den här situationen, Christoffer Nilsson.
“Jaha, ja, ja-ja-ja-jag vet inte varför jag gjorde så”.
Och så plockade jag upp mina damhandskar och körde hemåt — förnedrad på alla plan.
Bloggat den 30 November kl. 14.03
En kaffe, hundra procent
Jag sitter och väntar på en bättre kaffe. Lyssnar på Olle Ljungströms En kaffe och en cigarett. Genialiteten i den titeln. Enkelheten. Den får mig att nästan, nästan vilja börja röka. Kanske är Ljungström näste artist att snöa in på? Thåström kommer alltid att finnas där. Men jag behöver, så att säga, vidga vyerna. Jag såg En film om Olle Ljungström för några månader sedan. Han var förstås labil men samtidigt hundra procent ärlig. Hundra procent. Den frasen får mig att minnas en alldeles förträfflig scen ur höstens Lite sällskap. Mycket rolig! Se och skratta! Det ska jag göra. Med en kaffe och en cigarett.
Bloggat den 26 November kl. 12.54
Visitkortens makt
Trafiklyset blir gult, sedan rött.
Det är halt. Jag glider med min festivalbil. Men lyckas stanna fint och i tid.
Värre är det med bilen bakom mig.
Jag ser det i backspegeln.
Hur hans bil liksom glider i två kilometer i timmen, rakt in i min bilstjärt.
Pang och lite kras.
Jag öppnar framdörren, blickar bakåt. Han gör detsamma, men blickar framåt.
“Vi tar det efter korsningen”, artikulerar han.
“Förlåt, förlåt, det var helt mitt fel”, säger han vid vägkanten 30 sekunder senare.
“Äsch, det är ändå en skitbil”, säger jag.
Men jag ber likväl om hans personuppgifter.
Mannen plockar fram sitt visitkort, räcker mig det.
Yrseln.
Frossan.
Titta på den subtila off white-färgen.
Den smakfulla tjockleken.
Åh, herregud. Det har till och med vattenstämpel.
“Är det något fel? Du svettas,” säger mannen.
Jag sätter mig i bilen utan ett ord.
Mannens visitkort glider ur min hand.
Och så kör jag till jobbet.
Ledtråd: Patrick Bateman.
Fotnot: Jag blev alltså påkörd vid Erik Dahlbergskorsningen i Kalmar. Men agerade INTE Patrick Bateman. Illa.
Bloggat den 24 November kl. 14.41
Take it now!
Den tv-serie som fångar mig mest just nu är tvivelsutan Dexter. Senaste avsnittet kom i förrgår och säsong fem är, konstigt nog, den bästa hittills. De tidigare säsongerna har varit magnifika och därför förvånar det mig att serien bara växer och växer. Den blir aldrig krystad. Grundhistorien att någon är i färd med att upptäcka Dexters dark passenger greppas i varje säsong på ett nytt sätt.
Säsong fem når oanade höjder, men inte alls tack vare den starka historien. Jag har funderat en smula kring vad det beror på. Dels börjar Dexter successivt visa sina mänskliga sidor, dels har vi att göra med en fiktivt känd person (Jordan Chase). Den senare är särskilt intressant. Jordan Chase framställs i det närmaste som en sektledare. Kan det vara det som gör honom så fascinerande som antagonist? Jag vet inte. Men Dexters pseudovendetta mot Jordan Chase bidrar hur som helst till att spänningsfaktorn är mycket hög under säsongens andra hälft.
Det är inte vanligt att jag påverkas fysiskt av populärkultur. Men det gör jag nu. Jag går runt och viskar “Take it TAKE IT!!” med knuten näve. Och jag väntar bara på att Gohar ska somna. Och när hon vaknar mitt i natten ska jag stirra på henne med mina Jordan Chase-ögon och säga: “Tick Tick Tick…that’s the sound of your life running out”.
Bloggat den 21 November kl. 22.52
Gosh!
En av de första filmerna jag laddade ned från Piratebay var Napoleon Dynamite. Med tiden utvecklade jag ett slags hatkärlek till Jon Heders karaktär. Missförstå mig inte. Jag älskar allt med filmen. Men jag hatade att jag inte var lika töntig som Napoleon. Jag ville ju vara det! Jag hade en klasskamrat som visserligen inte var lika töntig, men han kunde åtminstone imitera Napoleon på ett utmärkt sätt. Han kunde rent instinktivt kontra med “Whatever I feel like I wanna do, gosh!” Det var fascinerande.
Jag försökte lära mig just den kommentaren för att använda i sociala sammanhang. Men är man osäker på sin komiska tajming ska man vara tyst. Tillfället för min magnifika kontring kom väl så småningom och ja…den kompakta tystnaden efteråt. Sedan dess vågar jag knappast droppa citat på engelska.
Men jag är fortfarande lika frälst av Napoleon Dynamite. Gohar och jag älskar hans impulsiva språng. Du vet när han står och tycks kontemplera, för att sekunden senare springa till skogs. Mycket roligt! Man vill ju göra sådär. Stå utanför jobbet och titta ned i gatan med öppen mun. Och så springer man så in i helvete i valfri riktning. Och så sitter man där på bussen och en ungjävel frågar vad man ska göra i dag och så svarar man rent instinktivt “whatever I feel like I wanna do, gosh!”
Ja, det jag egentligen vill komma fram till är att vi ska se Gentlemen Broncos nu.
Napoleon Dynamite-skaparen Jared Hess tredje film ser mycket lovande ut.
Fin flickvän, äppelglögg, popcorn och måhända nästa Napoleon Dynamite på det.
Vilken söndagskväll! Kram nu.
Bloggat den 17 November kl. 10.35
På med kulturkoftan
I kväll ska min fina flickvän ställa ut affischer på Kalmar konstmuseum. Det ska bli mycket trevligt och pseudointellektuellt att mingla omkring med ett glas vin i handen (jag ska visserligen köra hem, men det hindrar mig inte från att HÅLLA ett glas vin i handen). Eminenta Chuck Palahniuks bästa tips till aspirerande författare är att gå på just sådana här tillställningar och testa sina bokteman på festdeltagarna. Utmaning antagen! I kväll ska jag tala om “döden som en fabrik” och på det lite diskussion om “kastrationsångest”. Nä. Det vågar jag inte. Det får bli “vad-jobbar-du-med-då”. Nä. Vågar inte det heller. Det får bli stå i ett hörn och låtsasprata i mobilen.
Bloggat den 15 November kl. 20.41
Zelda i mitt hjärta
Zeldaklubben hade sitt första möte i förra veckan. Jag och Felix Dick Cohen Gross Harrisson (ja, han heter så!) har bestämt oss för att spela Zeldaspel några gånger i veckan. Jag ska väl kanske inte gå in på detaljer här, som att vi just varit inuti metallfisken Lord Jabu-Jabu och sådana saker. Men ni måste förstå en sak: De två Zeldaspelen på Nintendo 64 har präglat mig fantastiskt mycket. Varje gång jag ser ett öppet landskap minns jag Zelda och mår alldeles utmärkt för stunden. Det är därför jag så gärna vill till Irland och Skottland. Zeldavidderna där är inte att leka med. Och värdshusen — de är som Stock Pot Inn i Majora’s Mask!
Jag tänkte att jag från och med i dag ska visa hur Zelda har format mig som människa. Du behöver egentligen ingen som helst kännedom om spelen per se. Bara läs.
Det här hände för inte så länge sedan som jag vill tro. Jag var i tolvårsåldern och Zelda var livet. Min granne MP brukade vara en foglig sidekick som satt och tittade på när jag fuskade mig igenom spelen.
Vi två började snart utveckla en tanke om att spela in en Zeldafilm. Efter snickrande och målande var vi klara med en replika av The Hylian Shield (den skölden hänger på MP:s vägg fortfarande). Inte långt därefter hade vi dessutom både tunika och luva. Inspelningsutrustning var inget problem — vi lånade mors videokamera. Den brukade främst användas på balkongen på våra chartersemestrar.
Vi spelade sålunda in filmen på samma band som semestersnuttarna och hoppsan, där råkade vi spela över några sekunder när någon drack whiskey och blickade ut över Medelhavet. Det gällde dessutom att skarva våra klipp rätt. Hade man dålig tajming kunde semesterbilder glimra förbi någon hundradels sekund mellan Zeldaklippen. Lite som Tyler Durdens fallosar.
MP visade sig ha mest talang framför kameran och jag bakom. Skådespelare och regissör/fotograf: check. Fattades bara ljudtekniker! Den rollen gick till min kusin Vul som måste ha varit i femårsåldern.
Hans uppdrag var enkelt. Han utrustades med en hederlig dragkärra med MP:s portabla bergsprängare på. Där skulle han trycka på ON och PAUS för att vår Zeldamusik skulle spelas upp i bakgrunden under filmens gång. Det hela gick bra, men jag kunde allt bli lite konstnärsvred när han skruvade ned volymen för tidigt. Hjälplösheten i hans ögon då.
I första scenen sprang MP (Link!) upp för en backe och hittade ett svärd i diket. Förvånat ansiktsuttryck på MP. Vul som fejdade musiken för tidigt. Arg blick från regissören, omtagning. För tidig fejd, arg blick, hjälplös blick, omtagning. Till slut satt det och jag tog fram ett A4-papper med texten Hyrule Field och filmade det med skakig kamera. Och så klipp till just Hyrule Field och MP som strosade omkring på en äng i luva och tunika.
Resultatet blev lite, vad ska man säga, sämre än produktionsteamet hade trott. Besvikelsen och insikten gjorde att det bara blev en scen till på det. I den hoppar MP ned för en stenmur och hittar The Hylian Shield i en övergiven lada. Förvånat ansiktsuttryck. Musiken som stegras. Och så plötsligt någon som äter en jordnöt på en balkong och blickar ut över Medelhavet. The End.
Bloggat den 13 November kl. 14.40
Jag får inte glömma
Själv förbereder jag mig för hattfest genom att arrangera böckerna på mitt författarskrivbord.
Får inte missa att placera Narniaböckerna längst ned och de mest finkulturella verken högst upp i staplarna.
Bloggat den 12 November kl. 10.08
Dagens länkkedja: Den 12 november
Nu introducerar jag bloggens första återkommande inslag: Dagens länkkejda.
Det handlar helt kort om att jag bjuder på en rad länkar som ni kan (och bör) besöka. Detta gör jag dessutom med blott ett par meningar. Kort och koncist! Anledningen till inslagets korta längd är väl först och främst att jag är i färd med att köra till Kalmar. Där ska jag möta upp min flickvän Gohar och på det köpa en cylinderhatt till morgondagens hattfest. Jag har alltså inte tid för någon djuplodande och sedvanligt genialisk text.
Dagens länkkedja den 12 november: Börja dagen här. Brygg sedan en bättre kaffe och bänka dig här för 45 minuters referenshumor. Klicka dig därefter vidare hit. Ja, och då var väl dagen slut, din lilla nörd.
Bloggat den 11 November kl. 16.00
Aktien faller, men varför?
På temat redigeringsmissar: I somras redigerade jag en text om att Ericssons aktie föll oväntat mycket. Anledningen var att det rådde komponentbrist till mobiltelefonerna. Men dagen därpå kunde man i bildtexten till nämnda artikel få läsa helt annan information. Där stod att finna att “Ericssons aktie föll kraftigt på grund av kompetensbrist”. En redigerare med tydliga värderingar, det.
Efter den händelsen bläddrar jag sålunda fort förbi alla sidor jag lagt handen vid när jag sitter med tidningen vid frukostbordet.
Bloggat den 11 November kl. 11.50
Batman och Robin hånglar friskt
När man jobbar som redigerare händer det att man måste göra något snyggt av något fult. Man får en mycket kort text och tio mycket suddiga bilder och ordern att “göra något tjusigt” av det hela — över ett helt uppslag. Sedan sitter man där, fast på bottnen med tio mycket suddiga bilder och en mycket kort text och undrar just hur det här ska gå egentligen?
Man gör uppslaget, skriver ut det i A3-format och lämnar det för korrektur. Förhoppningen är att man timmen senare lyckats glömma att man över huvud taget gjort allt det förstnämnda. Är man riktigt lurig har man dessutom tagit bort sin redigeringsbyline som alltid står i sidhuvudet. Vem ska då veta vem som gjort det här avskyvärda redigeringsbrottet?
När min bror läste tidningen i dag noterade han att jag redigerat ett uppslag om serietidningar.
Min första känsla: genansen, genansen, genansen.
Jag ritade det för två veckor sedan. Jag placerade en gigantisk bild på Stålmannen över båda sidorna. Och mitt i texten om serietidningens framväxt lade jag en bild på Batman och Robin — som stod på öppen gata och hånglade med varandra. Och bredvid bilden ritade jag dit texten SMACK! i i följdriktig serietidningsestetik.
Jag var stolt över resultatet kort efter överlämningen. Men sedan…nej.
Där sitter herr Göransson och dricker kaffe och läser om nya byggplaner, om brister i sjukvården, om en stackars cancerpatient och — VAFFAN? — om superhjältar som helt obefogat svischar förbi och hånglar omkring över två sidor.
Det är i sådana stunder man vill skjuta sig i huvudet för att man glömt att sudda bort sin byline.
Bloggat den 10 November kl. 23.44
Om Kondrup som sniffade kokain
Det känns som en annan tidsepok. För fyra år sedan var blogg fortfarande något hippt som bara de mest initierade mediemänniskorna såg storheten i. Däribland jag. Jag ville så mycket men kunde så lite.
Jag minns att jag skrev en text om Peter Kondrup på TV 4:s väderavdelning. Titeln var Solglasögon och muffins och bestod av fyratusen tecken rent förtal. Kontentan var att Kondrup sniffade kokain genom att doppa näsan i muffins under reklampauserna. Och att han därför bar solglasögon för att skyla sina “abnormala” (det ordet finns inte, jag antar att jag syftade på abnorma) pupiller.
Det var inte så att jag insinuerade att Kondrup var drogmissbrukare. Nej, jag skrev det, rakt på bara, och utan någon som helst anledning. En klasskamrat från mellanstadiet ramlade in på den texten en tid senare. Hon berättade att hon tyckte det var mycket allvarligt att han på vädret sniffade kokain. Herregud, tänkte jag. Ska det vara SÅ svårt att få fram humoristiska poänger i skrift? Därpå kokade jag ihop fler historier som utan tvekan skulle kategoriseras som förtal. “Roligt!” tyckte jag, knöt näven i luften och skrek “YES!”. “Mycket allvarligt!” tyckte läsarna och lämnade min blogg därhän.
Nu är det 2010 och bloggkartan ser helt annorlunda ut. Bloggen har blivit allas vardag. Och jag skäms för att börja igen. Det är inte så att jag skäms för blogg som konstform. Jag skäms för att över huvud taget använda begreppet blogg. Det här är en cv-sida och ingenting annat. Så säger jag, men innerst inne vill jag bara skrika “VÄLKOMMEN TILLBAKA TILL MIN BLOGG!”